Haha. Känner igen allt där 😃

Åh vad härligt. Vilka minnen

Det var mycket som var annorlunda då. Ännu fler företeelser som nutida ungdomar har svårt att förstå om vi går ännu längre bak i tiden.

Ganska kul att man har intressanta upplevelser att berätta om.

Bilderna visar händelser 1945, 1944 och 1943

Jodu känner igen allt. Snacka om nostalgitripp 😁

Det var några saker jag inte kände igen faktiskt. Vissa kände jag igen men använde inte själv. 😊

Känner också igen allt det där. Sjukt ändå :D

”3. Eller det där var inte helt sant. Ett fåtal lyckliga var ju faktiskt ägare av sådana här smidiga "yuppienallar".”

Nja, det där på bilden var en ”USA-telefon” som länge var olaglig att använda i Sverige (men som folk gjorde ändå).

Yuppinallen kom i början av 90-talet. Det var de första mobila mobiltelefonerna. På 80-talet var de bärbara telefonerna stora som en gammal läkarväska och tunga som om den var full av tegelstenar.

”4. Telefonnummer hittade man för övrigt i telefonkatalogen som alla hade hemma.”

Det är delvis sant. Om man sökte lokala telefonnummer var det så. Behövde man telefonnummer till någon utanför lokalnummerområdet (exempelvis Stockholm) var man tvungen att besöka en Televerksbutik (det fanns bara ett statligt telebolag för fast telefoni då) och leta i en telefonkatalog för den del av landet man skulle ringa till. Det kallades att ringa rikssamtal och kostade flera kronor i minuten. Ju längre bort i landet, desto dyrare var det.

”5. Vi hade inte internet. Istället för att googla fram information använde vi oss av uppslagsverk.”

Hade vi tur var uppslagsverket tryckt de senaste 50 åren. Annars var det kanske Nordisk Familjebok från 1800-talet. Den var full av rasism och andra tokigheter.

”6. Det fanns inte digitalkameror därför var vi tvungna att lämna in fotorullar på framkallning, bara för att upptäcka att bara två av 36 bilder blev skarpa.”

Man betalade dels för att framkalla själva filmen (som blev till negativ) och dels för varje bild som skulle kopieras till papper (fotografier). Det var dyrt. När vissa filmframkallningsföretag (det var en helt egen bransch) började med att bara ta betalt för bilder man var nöjd med kändes det som en revolution. Då tog man negativen och de två skarpa bilderna med sig. Övriga slängdes.

”16. Våra godispåsar rymde inte 1,5 kilo lösgodis. Nej, de var små och fylldes av en snäll tant i kiosken som lade det vi pekade på, bit för bit. (Däremot har den här lille påsen har gjort comeback och vi ÄLSKAR det!)”

Anledningen till att påsarna inte rymde 1,5 kilo och var små som frimärkspåsar (det är en annan historia), var att ingen ändå hade haft råd att köpa 1,5 kilo. Man betalade för godisbitarna per styck, inte för vad de vägde. En pytteliten kola för fem öre och en nästan lika liten kola för 10 öre. Barn hade bättre tänder då.