Personligen tycker jag att människor med Down Syndrom är helt fantastiska människor. Precis som människor utan DS. Men mer glädje, och kärlek än de jag sett hos personer med DS har jag nog aldrig sett hos en människa utan DS.

Är så kluven till detta. Tycker både det är fantastiskt och elitistiskt hemskt på samma gång.

#1. Jag är enig med dig.

Jätteknivig fråga. Jag har en släkting med DS och även en bekant.

Många gånger har ju människor med DS andra sjukdomar som hjärtfel bland annat. De har en kortare levnadslängd osv.

Det innebär ju inte att förringa en annan människas liv men kan man undvika former av lidande redan från börja så… eller?

Usch så svårt.

#4. Moral och etik är ju högst levande i en diskussion som denna..

Jag tycker frågan man måste ställa sig om det är för barnet/personen med Downs eller för föräldrarnas skull.

Jag har inte träffat jättemånga med Downs, men dom jag har träffat har alla känts väldigt glada och nöjda med sitt liv. Bekymmerslösa, liksom.

#6 är inte alltid ett aktivt avslutande av en graviditet för just föräldrarnas skull?

#7 Är det verkligen det?

Om man nu avslutar graviditeten pga DS, var ska det då sluta?
Att vi med andra neurologiska funktionshinder etc heller inte är önskvärda?

#7:
Hur är det då med de vars kvinnors liv skulle ha gått förlorade om de inte "valt" att avsluta graviditeten?
Det är inte samma sak som detta tycker jag.
Det här är ju frågan om att en "defekt" är oönskat.

#7 #8 Det är väldigt svårt att bestämma sig vad som gäller där. Är det för föräldrarnas skull, (det medför ett kraftigt ökad ansvar/engagemang med ett barn som har DS.) Eller är det för barnet skull. Ett barn med DS har i 9 av 10 fall andra följdsjukdomar som medför ett kraftigt lidande för barnet.

Jag vet inte hur jag skulle resonera om jag fick besked att jag skulle få ett barn med DS. Jag tror inte någon kan svara på det, förns de står inför den frågeställningen.

En av mina bästa vänner på dagis hade Downs syndrom.
Skulle ha varit ledsen om hon inte hade fått finnas till pga att hon föddes med DS.

#9: Det har ingenting med det att göra. Jag har barn med funktionshinder både fysiska och psykiska, jag visste inte om detta närt barnen föddes. Jag älskar inte dem mindre bara för att de har sina funktionshinder.

Det var lite det jag ville komma fram till i mitt inlägg #10. När det gäller DS, så är det ett tillstånd man kan få reda på ganska tidligt i graviditeten. Som jag också skrev, jag vet inte hur jag skulle resonera eller vad jag skulle göra om jag hamnade i den situationen.

Jag har jobbat 3 år på ett gruppboende för just barn och ungdomar med DS, och det är världens underbaraste människor att ha i sin närhet. Då var jag inte så mycket mer än ett barn själv i vissa lägen, jag var 21 år gammal när jag började som timvikarie.

#12: har hört om de som inte velat fortsätta graviditet pga att de inte vill ta sig an det ansvar som blir.
Så tror att vi pratar om två olika saker här.

#13: Jag svarade direkt på din fråga i inlägg #9

"Om man nu avslutar graviditeten pga DS, var ska det då sluta? Att vi med andra neurologiska funktionshinder etc heller inte är önskvärda?"

Nej vi pratar om samma sak. Det var lite det jag också menade i mitt inlägg #10 Jag tror det är jättesvårt, om inte omöjligt, att säga vad man som förälder skulle göra i det läget. jag vet inte hur jag skulle göra eller resonera.

#14: aha, missförstod ditt svar.

Ingen fara, jag kanske var lite otydlig :)

För mig handlar frågan i huvudsak om när man räknar något som en människa och när det ”bara” är något annat. När det är en människa tycker jag inte att man ska kunna välja.

Faktum är nog att om tidigare generationer hade kunnat välja bort allt vi idag kallar funktionshinder, hade nog varken jag, min familj eller släkt någonsin blivit. Det ger lite perspektiv.

#17: håller med.

Kalla mig hjärtlös om ni vill men jag tycker det i stort sett bara är positivt.
Hade jag kunnat (och velat) bli förälder så hade min åsikt säkerligen varit att jag önskade att graviditeten avslutades om det visade sig att barnet hade DS.

Det här är bara min åsikt och vilket val blivande föräldrar gör är självklart helt upp till dem.

#19. Allas åsikter är lika mycket värda! Bara för att man tycker det ena, eller det andra så är man inte hjärtlös. Det är också sådant som driver mänskligheten framåt, att vi alla tänker och tycker olika!

Det betyder förmodligen att änglarna börjar ge upp om människosläktet!

Sändebud från ovan

De flesta är överens om att människor med DS är helt underbara och att frågan knappast ens borde diskuteras men "vi" pratar då om alla vi träffat, känner osv. Alltså människor med DS som är kroppsligt fungerande.

Det finns den andra gruppen också som är oerhört svårt sjuka. Som tillbringar nästan hela sin barndom på sjukhus och får genomgå oändliga behandlingar, operationer osv. De som kanske aldrig hinner bli vuxna.

De vi aldrig träffar på…

Det är då frågan blir så svår.

#23. Helt riktigt. Jag hade faktiskt inte en tanke på dom vi aldrig träffat. Så ja, frågan både blir, och är oerhört komplex.

De flesta ser bara de som faktiskt är friska och lyckliga. Jag har sett den andra sidan också.

Nu är jag för gammal för att börja om med spädbarn, men som jag har sagt tidigare, jag vet inte hur jag skulle ha reagerat om jag fått besked om att mitt barn skulle födas med DS.

Jag har inga barn själv ännu. Men jag vet inte heller hur jag skulle reagera faktiskt

#26: Tror det är helt omöjligt att veta hur man skulle reagera i det fallet.

jag har två barn. Båda har vi valt att göra fosterdiagnostik på. hade den haft någon av de trisomier man skannar för hade vi avslutat graviditeterna. det handlar inte om en avsky eller att vi ogillar barn med downs. det handlar om att vi båda vet hur fruktansvärt sjuka dessa barn kan vara under sina liv. Jag som mamma vill inte behöva begrava mitt barn. Det gör ont i mig så det sliter om så barnen bara skrapar knäna. att leva med operationer, långa sjukhusvistelser, gråt av rädsla och smärta… jag skulle inte överleva det. Jag tror heller inte vårt äktenskap skulle överleva det. med andra barnet ville jag veta, för all den extra tid jag skulle behöva ge ett barn med särskilda behov var tid jag skulle behöva ta från min dotter, och jag ville inte det. Egoistiskt, ja, kanske.

#28: Jag förstår det valet. Bättre att göra det innan eventuella problem uppstår.