Egentligen har jag varit nöjd med året. Jag har inte ändrat livet så mkt.
Visst, vi träffar inte släkten och inga kalas.
Men jag är inte jätte social ändå.
Fick min diabetes diagnos. Hunden fick sin epilepsi diagnos. En skadad tass. Några nya kaniner flyttade in.
Var jätte sjuk i början på året.
Men har gått ner nästan 15 kg o mår bättre än på länge.
Mannen har tagit över all inhandling. Inte mig emot 😄
Har haft värre år

Jag är en självisolerad introvert största delen av tiden även utanför pandemitider. Vänner och bekanta träffas och umgås jag helst med online eller ute på promenader och det har funkat rätt bra nu med.

Alla mina favorithobbies kan jag göra ensam inomhus eller över nätet (bortsett från hundträning som jag gör ensam ute med den fula hunden) så det finns inget jag riktigt saknar.

Så mitt liv har varit i stort sett oförändrat bortsett från att jag undviker in i det längsta att gå in i affärer och gör det bara om jag absolut måste. Fast det gör jag vanligtvis ändå..

Det jag kommer ta med mig från 2020 är nog, utöver en hälsosam rädsla för nummer 20, den stora vikten och värdet av toapapper.

För mig personligen har 2020 inte varit så dåligt. Jag har drabbats ytterst lite av pandemin. Det har mest varit svårt att se andra lida av det på olika sätt.

Vi har jobbat väldigt mycket med nya iFokus-plattformen och det är ett roligt jobb. Lanseringen var höjdpunkten. Det blev som det brukar, mest negativa reaktioner, men vi var övertygade om att vi skulle få de flesta på vår sida med tiden. Nu känns det som om många har förstått tankarna bakom våra val och accepterar, eller till och med gillar, många av dem. 🙂

Utan att ha förberett för en pandemi så var vi i familjen ändå väldigt förberedda för det har det visat sig. Vi har ett hem vi trivs i året runt. Kan roa oss själva under långa perioder. Vi har länge haft stora förråd av mat och andra förnödenheter, jag har inte varit tvungen att jobba från ett kontor på många år och av helt andra anledningar hade vi sagt upp vårt förra kontor till årsskiftet för ett år sen. Vi använde videomötes-appar och släktchattar redan före pandemin. Bilen är vårt andra hem. Vi har alltid mat där och under året har vi gjort massor av Corona-vänliga utflykter.

Många i familjen och bekantskapskretsen har haft Covid, men ingen har dött. Jag känner inte någon som har dött av det, fast flera har varit riktigt dåliga. Å andra sidan har flera haft det utan symptom också.

2020 har varit ett fruktansvärt år för mig personligen. Oron för mina nära och kära. Har vid ett flertal tillfällen brutit ihop av trötthet och har varit sjukskriven vid ett par tillfällen.Ångest och skräck när någon i min närhet har uppvisat förkylningssymptom, hur milda de än har varit.

Jag har sett dödsångest hos människor som har kämpat för sitt liv. Jag har haft anhöriga i telefonen som har gråtit svårt då de inte kan/vågar komma och ta farväl av sina kära.

Jag har kämpat sida vid sida med mina kollegor, vi har stöttat och peppat varandra- Vi har varit helt slutkörda och suttit och gråtit i personalrummet vid ett flertal tillfällen. Våra chefer har svurit och kämpat, de har stångat huvudet mot väggen då ledningen inte vill lyssna, de har gråtit när de sett hur vi sliter.

Jag kommer se tillbaka på år 2020 med ångest och förtvivlan. Jag hoppas av hela mitt hjärta och själ att 2021 blir bättre.

Personligen för mig så har detta året inte varit speciellt annorlunda från många andra år. Jag är introvert, så umgås generellt sett inte med personer. Bortsett från dom jag spelar med online. Familj träffar jag sällan som det är ändå. Lite orolig har jag dock varit för min mamma som inte verkar förstå vad detta med pandemi, och hur sjuk man faktiskt kan bli av Covid. Har hon sedan har Kol gör ju inte saken bättre.

Men om man bortser från den lilla oron, så har det varit ett relativt normalt år för mig. Ser ju självfallet fram emot att 2021 endast kan bli bättre med allt vad det innebär. Men.. Det får vi väl se när 2021 närmar sig sitt slut.